So, where is the fine, red line between new, creative ideas and sheer speculative sensation??? That was one topic we discussed last weekend, during my interior design classes. What's YOUR take?
Var går gränsen mellan spännande nytänkande och krass spekulation? Det undrar jag ibland när jag ser vissa annonser eller stylade produktbilder. För att inte tala om vissa annonser på Hemnet.
Någon som kommer ihåg annonserna och reportagen i dom exklusiva modetidningarna för några år sedan, där modellerna alla såg ut som hålögda, utmärglade sprutnarkomaner? Eller Benettons annonskampanj med bilder på elektriska stolen, på avlidna och sörjande personer, på desperata båtflyktingar eller hungrande afrikaner?
Detta diskuterade jag med kursdeltagarna på min senaste homestagingutbildning, när vi försökte utröna var gränsen går mellan kreativitet och cynism, när man bygger ett varumärke eller säljer en produkt.
Klart man undrar om lägenheter som stylats som på bilderna nedan, har haft bostadssäljaren eller mäklarens bästa för ögonen? Smart drag om man vill skapa uppmärksamhet kring sitt nystartade mäklarföretag, men vad tycker säljaren? (Om det inte är så att mäklare och säljare i dessa fall är en och samma person? För att bygga ett varumärke?)
Intressant i detta sammanhang är också diskussionen på Emmas designblogg kring bilden (nedan) på den dinglande hönan mitt i en klädannons(?). Vad tycker du? Kreativt nytänkande eller smaklöst utnyttjande?
Är det som en reaktion på allt fler tillkrånglade och långsökta stylistlösningar som den finska stylisten Susanna Vento tar en helt annan väg, och väljer att rada upp sina objekt på linje, helt utan försök till gruppering, som på bilden ovan (som jag visat några gånger nu, jag vet ;-)?
Personligen blir jag inte särskilt upprörd av danska Helene Kofoed Sørensens styling med pippin bland klädtrasorna. Möjligen tycker jag det är ett relativt harmlöst exempel på den stylisttrend som bland andra Katy England blivit uppmärksammad för. Hennes bildspråk är rått, våldsamt och ibland även kinky. I intervjutexten på bilden nedan, säger hon bland annat, som svar på frågan om hon har några tips att ge dom som vill lyckas i stylistbranschen: "No it seems any fool can make it these days".
En snällare variant på Katy Englands styling ovan, är kanske trenden med till synes helt irrelevanta, liggande personer i reklambilderna nedan.
Vem är det?
Varför ligger dom där?
Har det hänt något?
Är det ett smart tilltag för att få oss att stanna upp och betrakta bilden? Ser vi verkligen produkterna som bilderna (egentligen?) är till för att sälja? Eller är syftet att skapa uppmärksamhet kring det egna varumärket? Som Benetton försökte? Funkar det, tycker du?
I konstvärlden har gränsen mellan nyskapande och sensationsmakeri alltid diskuterats. Här några uppmärksamma exempel från de senaste decennierna:
1. Från tyske Günther von Hagens uppmärksammade utställning Body Worlds där han ställde ut preparerade kroppar av döda människor...
2. Brittiske konstnären Damien Hirst har skapat kontroverser kring sina "inlagda" djur, som säljs för mångmiljonbelopp till hugade konstsamlare.
3. En personlig favorit i den brittiska konstvärlden, är den nu avlidne konstnären irländske Francis Bacon. På bilden nedan ett porträtt av en kardinal med ett djurkadaver i bakgrunden. Hans kommentar till den katolska kyrkans pedofili (som när Bacon målade bilden ännu inte var allmänt känd)??? Bacon ryggar inte för det obehagliga, och därför känns hans konst aldrig spektakulär, alltid engagerande, alltid samhällskritisk, alltid djupt känd.
.................
Check out my other blog Wabi Sabi Style here.
TRANSLATION (well, sort of...)
